ARTIKEL: Förslag på nya regler om vårdskador

Socialstyrelsen presenterade i slutet på oktober sitt förslag på nya föreskrifter angående utredning av vårdskador. Här återges ett urval av de mer betydelsefulla delarna av förslaget.

Föreskrifter delas upp

De grundläggande bestämmelserna om såväl utredning av avvikelser som anmälningsskyldighet enligt Lex Maria finns idag i patientsäkerhetslagen (PSL). Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS 2005:28 innehåller kompletterande bestämmelser om Lex Maria. SOSFS 2005:28 innehåller bl.a. en skyldighet att utse en anmälningsansvarig, regler om informationsplikt gentemot patienten och vägledning beträffande huruvida en inträffad vårdskada ska ses som allvarlig enligt PSL:s definition.
Enligt förslaget ska denna struktur istället delas upp på två föreskrifter, en där Socialstyrelsen reglerar hur vårdskador ska utredas och klassificeras och en annan där IVO beskriver hur Lex Maria-anmälan till myndigheten ska göras.
IVO har ännu inte lämnat förslag på hur den sistnämnda föreskriften ska se ut. Socialstyrelsens förslag ska därför läsas mot bakgrund av förutsättningen att det är avsett att kompletteras.

Exemplifiering av vårdskador

Av de nuvarande föreskrifterna SOSFS 2005:28 om Lex Maria finns ett allmänt råd som exemplifierar vad som i praktiken kan avses med en allvarlig vårdskada. Det framgår att exempel å sådana kan vara fallskador, läkemedelsförväxlingar och felaktig information till andra behandlare. Denna lista kommer att försvinna i samband med att SOSFS 2005:28 upphävs, och huruvida den kommer att ersättas av en motsvarande lista i IVO:s nya föreskrift återstår att se.
Socialstyrelsen föreslår däremot en liknande lista för hjälp att avgöra vad som överhuvudtaget är att anse som en vårdskada.

– en eller flera vidtagna åtgärder eller underlåtenhet att vidta sådana,
– brister i samspelet mellan människa, teknik och organisation,
– brister som kan relateras till latenta tillstånd i verksamheten, eller
– tillfälliga omständigheter som sammanfaller och påverkar patientsäkerheten negativt.

Det är här svårt att inte reflektera över att åtminstone ett par av dessa punkter ter sig tämligen meningslösa. Den första punktens formulering om ”en eller flera vidtagna åtgärder eller underlåtenhet att vidta sådana” skulle ju, om man tillåts raljera, kunna användas för att beskriva precis vad som helst. Andra kan antas vara av större praktisk betydelse, vilket särskilt gäller formuleringen om latenta tillstånd i verksamheten. Det är vanligt förekommande att vårdersonal upplever sådana saker som underbemanning m.m. som saknernas naturliga tillstånd snarare än en avvikelse.
Någonting bör här även sägas om vad som är rätt sätt att förhålla sig till sådana listor. Listan är varken att se som uttömmande, eller bindande. Det är inte så, att företeelser som saknas på listan aldrig bör ses som vårdskador. Det är inte heller så, att de företeelser som finns med alltid ska ses som vårdskador. Listan är att se som ett stöd, inget mer.

Vårdskador hos andra vårdgivare

Det medicinrättsliga regelverket är i stor utsträckning uppbyggt kring vårdgivaransvaret. Med vårdgivare avses den juridiska person som bedriver verksamheten. Något juridiskt ansvar för fel och brister hos andra vårdgivare, eller för patientsäkerheten i stort, finns rent krasst inte. Den process som beskrivs i lagar och andra föreskrifter syftar istället till att vårdgivaren ska identifiera och avhjälpa brister i sin egen verksamhet. Ansvaret för att ta ett helhetsgrepp på patientsäkerheten i landet förutsätts av allt att döma istället ligga på IVO.
Socialstyrelsens förslag innebär ett avsteg från denna princip. Det finns där en bestämmelse som anger att i de fall utredningen visar att det inträffade har sin grund i brister hos en annan vårdgivare, så ska den vårdgivaren underrättas om det inträffade. Detta åliggande gäller i den mån sekretessen inte medför hinder. Det blir därför i praktiken i många fall möjligt för patienter att hindra ett sådant utlämnande.
Det kan i sammanhanget finnas anledning att påminna om ett par bestämmelser som redan finns i SOSFS 2011:9. Vårdgivarna är tvungna att i sina ledningssystem identifiera de vårdprocesser där samverkan krävs för att grantera patientsäkerheten. Ett givet exempel på en sådan process torde vara de där även andra vårdgivare deltar i patientens vård, där det måste ligga nära till hands att utarbeta gemensamma rutiner med den andra vårdgivaren. Enligt samma föreskrifter ska processer kontinuerligt uppdateras för att trygga patientsäkerheten. I den mån patientsäkerhetsbrister upptäcks hos andra vårdgivare så borde det därför redan idag följa av dessa bestämmelser att sådana åtgärdas inom ramen för det systematiska patientsäkerhetsarbetet.

Informationsplikt gentemot personalen

Sedan ett antal år tillbaka har huvudmän inom socialtjänsten skyldighet att upplysa sin personal om deras skyldighet att anmäla missförhållanden i verksamheten enligt den s.k. Lex Sarah. Genom det nya förslaget införs ett liknande förpliktigande för vårdgivare inom hälso- och sjukvården. Både vid påbörjad anställning och därefter ”återkommande” ska vårdpersonalen ges information om sin skyldighet att göra avvikelser enligt 6 kap. 4 § PSL. Enligt den paragrafen ska vårdpersonal till vårdgivaren anmäla alla händelser och risker för händelser som skulle kunnat medföra en vårdskada (som alltså inte behöver vara allvarlig). Informationen bör enligt Socialstyrelsen ges muntligt och skriftligt minst en gång per år. Personalen bör även informeras om syftet med avvikelsesystemet och den roll det fyller i verksamhetens systematiska patientsäkerhetsarbete.
Enligt SOSFS 2011:9 ska vårdgivaren regelbundet sammanställa och analysera avvikelser, Lex Marior och andra klagomål. Vårdgivaren är även tvungen att ange antalet avvikelser i den offentliga patientsäkerhetsberättelse som ska upprättas årligen. Att göra avvikelser är därför ett av de mest effektiva sätten att skapa förutsättningar för att brister i verksamheten korrigeras. Förhoppningsvis kan detta perspektiv få bredare genomslag bland personalen till följd av den nya informationsplikten.

(Denna artikel återfinns även i vår tidning, Svensk Medicinsk Rätt, nr 4 2016).

Till alla nyheter...